Jirapa tänkte på sitt möte med Peter.
Hon stod i skymningen och väntade utanför entrén till semesteranläggningen. En grupp tyska turister skrålade några hus bort medan dagshettan gav upp, och med en långsam suck planade ut i sval kväll. Annars var natten stilla, förutom syrsornas spelande och några grodors envisa parningsrop som bröt tystnaden. Lamporna lyste svagt, men fullt tillräckligt för att resorten skulle synas på långt håll i det beckmörker som ruvade.
Hela dagen hade gått sedan Jirapa kom dit. Biljetter och respengar hade hon fått i god tid och rummet var bokat i hennes namn när hon anlände. Allt var väl organiserat, nästan till perfektion. Att inte ha någon annan uppgift än att vänta, gjorde henne rastlös och hon lyssnade efter fordon som kunde tänkas komma dit med den för henne okände svensken.
En vit minibuss närmade sig.
Framtill satt två män med mörka glasögon, som de bar trots att det var kväll. Fordonet rullade långsamt in framför henne. En av männen klev ut och drog upp sidodörren, medan han pratade lågmält på kinesiska. En tredje man satt bak med en medvetslös vit man. De tre männen lyfte mödosamt ut rullstolen med Peter, vars huvud tippade framåt och åt sidan.