Sala Silverman blev en blöt historia

Två medaljer – tredje gången gillt?

Årets upplaga av Sala Silverman blev också en summering av årets sommarväder. Mulet, regn med skurar i regnandet, mer regn, och när solen kom fram startade blåsvädret.

Trots det var det också i år ett minnesvärt arrangemang.

Sala Silverman marknadsförs som en halv ironman, vilket innebär 1 900 meter simning, 90 kilometer cykling och 21,1 kilometer löpning. Arrangörerna skriver själva att cyklingen är tre varv på en 29-kilometersbana, vilket ger 87 kilometer. Vill man vara petnoga så stämmer det alltså inte sträckorna till hundra procent. Jag tycker inte att det gör något.

Det finns många goda skäl att genomföra Silvermannen. Simningen sker i en insjö, vilket normalt sett betyder lite bättre förhållanden när det gäller temperatur och vågor jämfört med havssimning. Dessutom finns ett kallbadhus i anslutning, där man kan bada efteråt, om man känner för det.

Cyklingen genomförs på flacka vägsträckor i fin miljö på en trevarvsbana.

Löpningen sker sedan på en fin motionsslinga/stig/gångväg.

Funktionärerna är arrangemangets största behållning. De stod ute i regnet och hejade glatt på deltagarna ända tills den siste medeldistansaren lunkade i mål efter dryga sju timmar.

Trots att organisationen är väl inövad spreds i år en osäkerhet kring starten. Före racet hålls för säkerhets skull en obligatorisk genomgång av tävlingen. Den skulle hållas klockan åtta på morgonen, men tidpunkten ändrades flera gånger, vilket gjorde att deltagarna stördes i förberedelserna – skulle de ta på våtdräkten eller vänta?

Starten gick klockan 9.00, så tidsmarginalerna är ändå goda och trots osäkerheten fanns det tid till att känna på vattnet före start.

Under simningen kunde jag se hur regndropparna studsade på vattenytan. Det var för mig en ny erfarenhet. Jag hade inte tänkt på att träna simning in häftigt regn, men nu vet jag hur det känns.

Regnet fortsatte under cyklingen. Efter cirka sex mil övergick det i skurar när molntäcket började spricka upp. I mål var jag tacksam över att jag slapp problem med cykeln. En punktering i ösregn hade knappast varit en humörhöjare.

Solen tittade fram allt mer, men regnet hade mjukat upp löpslingan som blev tuffare än väntat med sitt sugande underlag.

För egen del gick det tidsmässigt betydligt sämre i årets Silverman. Jag ger vädret hela skulden för detta. Regnandet gjorde också att jag inte har några bilder från tävlingen, smartphonen bröt ihop, men det finns ju andra fotografer. Blöta triathleter i Sala kan skådas om du klickar på bilden.

Hudik Triathlon ställde upp med riktigt vassa deltagare i tävlingsklassen, med guld- silver och bronsmedaljörer i olika klasser. Deras resultat finns här: Sala Silverman

För egen del siktar jag in mig på en ny och soligare tävling i motionsklassen nästa år. Då blir det personbästa. Om vädret tillåter…