I juni 2004 genomförde jag mitt första maraton. I dessa dagar med onödigt mycket bilder i sociala medier känns det smått fantastiskt att jag inte har ett foto från tillfället. Den dagen var ändå på många sätt avgörande för hur mina kommande femton år skulle bli.
Målet för min träning var att genomföra ett maraton. För att klara det hade jag intalat mig själv att jag visst är löpare. Men det räcker förstås inte att bara intala sig själv, även om det underlättar. Man måste träna också. Men allt som motiverar är välkommet när målsättningen är högt ställd och vägen lång, både bildligt och bokstavligt talat.
Det ska sägas direkt att jag har en idrottsbakgrund, men inte inom konditionsidrott, utan som basketspelare i ungdomen. Jag tror att vi är många som hållit på med lagidrott och sedan blivit vilsna när ”karriären” är över, trots att man är relativt ung.
Mer än två decennier hade gått när 43-åriga jag tog tag i träningen på nytt. Då vägde jag tio kilo mer än jag gör i dag. Förutsättningarna var ändå goda, eftersom jag visste hur man tränar och hur det känns när man springer.
Jag började långsamt, med korta joggingturer då och då. Sedan blev de längre, jag orkade mer och mer. En gång i veckan blev två och senare både tre och fyra. Tre kilometer blev fem och åtta.
När jag en gång hade sprungit 16 kilometer förstod jag att det här skulle kunna gå vägen, om jag bara fortsatte. Och det gjorde jag, vecka efter vecka tills jag stod i startfållan vid Stockholm marathon 2004.
Under tiden hade hullet försvunnit och jag kände mig piggare och starkare mentalt, en känsla jag fortfarande har kvar.
Det var en enorm känsla när startskottet gick! Alla såg glada och lyckliga ut i denna breda orm av människor som sakta ringlade sig genom huvudstadens olika delar. Jag flöt med och upplevde något som förmodligen var runners high — att bli hög på löpning. Det kändes fantastiskt! I alla fall under knappt tre mil. Sedan blev det jobbigt och plågsamt. Men jag bet ihop och omväxlande gick och lunkade till målgången inne på Stadion, helt slut men ändå lycklig.
I omklädningsrummet vid Östermalms IP satt jag nyduschad med medaljen i handen medan benen värkte fruktansvärt, när en man frågade:
”Ska du börja springa ultra nu?”
Ultralöpning innebär distanser längre än 42 195 meter (maraton). Jag undrade inombords om han var riktigt klok, men svarade hövligt:
”Nja, jag tror inte det.”
Samtidigt kände jag en tomhet. Målet var uppnått och jag funderade: var det allt? Efter ett år av träning?
Trots onda ben kände jag att identiteten som maratonlöpare hade rotat sig och att den fanns kvar.
Jag har fortsatt att springa maror. Jag är nu uppe i 18 maror och jag har provat att springa ultralöpning som träning, två gånger, båda blev 52 kilometer. Senaste maran var ännu en värmemara i Stockholm förra året, 14 år efter den första och den nionde i huvudstaden.
Träningsglädjen blev så stor att jag också började med simning och senare cykling, vilket naturligtvis ledde in mig på triathlon. Två gånger en halv Ironman är största bedriften där. Det är väl samma som en hel?
Men åter till frågan: Vad har 15 års träning gett?
Om jag tittar tillbaka på mig själv som tio kilo tyngre 43-åring och fantiserar kring att jag gjort ett annat vägval, vad hade hänt? Var skulle jag befinna mig i dag om jag valt bort träningen?
Min gissning är att jag skulle ha gått upp tio, kanske femton kilo till. Jag hade förmodligen haft högt blodtryck (har normalt nu) och varit i dålig kondition. Troligen hade jag inte orkat jogga en kilometer. Hälsan hade varit bedrövlig, men hur dålig kan jag bara spekulera om. Jag känner mig i alla fall pigg och stark nu och jag är fortfarande taggad för maraton.
En annan sida är att jag förmodligen inte orkat med alla svåra vägval jag gjort de senaste 15 åren. Troligen hade jag valt mindre ansträngande och sämre val.
Men det är omöjligt att spå. En klok man sa till mig en gång: man ska inte ta sig själv på för stort allvar, men man ska ta själva livet på största allvar. Och det viktigaste i livet är hälsan.
Den som har hälsan har många önskningar, medan den som är sjuk har bara en.
Efter 15 år vet jag att valet, att identifiera mig som löpare, var ett bra livsval.
Träningen har inte bara gett hälsa, utan också bidragit till glädje, nya vänner och en bra tillvaro i stort.
Så jag kommer att fortsätta lubba tills jag inte längre kan. Då får jag skapa mig en ny identitet: kanske på en cykel, en dansbana eller i en bassäng. Valen är många, men att ge upp träningen är inte ett av dem.