Det är ingen självklarhet att alltid veta vad man vill. Utbudet av, och möjligheterna till, träning har aldrig varit större. Oavsett vilken nivå man är på. Och visst är det fantastiskt att det är på det viset. Alla valmöjligheter berikar tillvaron.
Men det kan också innebära att man blir splittrad och vilsen. Ofta vill man bli bra på något, men det tar tid och fokus. Då kan man frestas att ge upp och kanske prova något annat, även om man vet att det i längden är ett sämre val.
Uppsidan är att det är du själv som bestämmer vad som är bra och vilken nivå som är tillräcklig. Det är du som bestämmer vilken nivå som är din.
Mitt tips i sammanhanget är att hitta en egen filosofi: Det här vill jag att min träning ska ge mig. Lägg filosofin, eller visionen, på en rimlig nivå. Hellre lite för lågt än lite för högt om du är lite överoptimistisk. Den kan se ut hur som helst, men måla gärna upp bilden inom dig. Se en bild av dig själv när du är lycklig i din träning. Håll fast vid den bilden.
För egen del resonerade jag så här för snart 13 år sedan: jag ska klara ett maraton. Med min bakgrund var det ett rimligt och fullt möjligt mål.
Efter en höst, en vinter och en vår med löpträning fullbordade jag Stockholm maraton på försommaren. Det kändes riktigt bra, men efter målgången var jag vilsen: vad ska jag göra nu? Det kändes tomt.
En ifrågasatt uppgift säger att det tar 10 000 timmar att bli riktigt bra på något, till exempel att spela ett instrument. Det låter rimligt att det också kan ta tusentals timmar att till exempel få till en bra simteknik. Att nå sin topp som löpare sägs ta tio år, oavsett när i livet man börjar.Problemet var att jag hade klarat en målsättning, men jag hade ingen vision, ingen filosofi, kring meningen med all träning.
Visst, jag förstod att det jag gjort var bra för hälsan och att löpningen gav livskvalitet och bra rutiner. Men vad var visionen? Hur skulle framtiden se ut? Hur skulle jag motivera mig till att fortsätta träna?
I mitt inre formades en vision som även efter 13 års träning driver mig att fortsätta. Jag dansar, simmar, cyklar, utövar yoga springer och kör triathlon. Det är kul och utvecklande, mycket tack vare den vision jag bär inom mig.
Jag skriver om det här för att jag tror att det är viktigt att berätta.
Det går inte att hitta en vision som passar alla. För mig är visionen en väg, en filosofi och en riktning vart jag vill när valmöjligheterna blir allt för många. Den kunde lika gärna ha handlat om att orka en långpromenad, att hålla sig till hälsosamma rutiner, eller att kunna en dans ordentligt, att gå på djupet i något.
Jag tror att det är bra att ha en träningsfilosofi där man kan baka in väldigt mycket kul. Jag varvar dans, simning, yoga och cykling med löpträningen. Det är bara tiden som begränsar.
Kanske kommer jag tagga ner visionen en dag och nöja mig med att klara fem kilometer löpning, eller att dansa salsa i en halvtimme, det får framtiden utvisa.
Men den vision jag har håller än, efter 13 år. Jag räknar med att den håller lika länge till. Sedan får jag se, om jag blivit för gammal eller inte.
Huvudsaken är att man känner mening, lust och längtan till sin träning. Med målbilder och visioner blir det lättare att inte gå vilse.
Så jag håller fast vid målbilden, ser den inom mig och blir glad och nöjd av den.
Uttalad innebär den att jag när som helst ska kunna springa ett maraton, att kroppen året runt ska hålla den standarden. Jag har förstått att det är en extrem vision och att den är svår att hålla sig till, men den hjälper mig.
Självklart finns det dagar då det är omöjligt att spontant springa ett maraton: om jag är febersjuk, har en skadeperiod eller praktiska hinder. Men är jag frisk ska det vara möjligt alla dagar på året.