Trehundra hektar mycket speciell naturupplevelse väntar den som ger sig ut på en tur till Storön, som är en oupptäckt pärla.
Men nu ska fler lockas till ön genom att en före detta fiskebod rustas upp för besökare som vill övernatta.
– Hur många är det kvar?
Lennart Ramström står i fiskebåten och tar emot takplåt från Urban Nyberg och Ulf Näsman, som tillsammans med P-O Näsholm lastar byggmaterial. Det är fönster, tryckimpregnerat virke, takplåtar och hängrännor som ska transporteras till Storön från kajen i Berghamn.
Nylén & Näsholm Bygg har fått uppdraget att rusta upp en fiskebod som blivit sliten av väder och vind. Den ser ut som en liten sommarstuga och finns i södra änden av Storön.
Berghamnsviken bjuder lämpligt nog på lugnt vatten inför resan. Även havet utanför viken vilar med små vågor denna morgon, när många nyss stigit upp eller just anlänt till jobbet.
Fiskebåten lastas och snart styr vi förbi de små holmarna vid inloppet, ut ur viken.
Lennart Ramström berättar att upprustningen sker för att fler ska få möjligheten att övernatta på ön. Höga Kusten stärks som resmål och Norabygden får ännu ett starkt kort att visa upp för besökare. Men frågan är hur de ska kunna ta sig ut dit.
– Det är inga problem för de som har tillgång till båt. Men annars är frågan olöst, säger Lennart Ramström, medan hantverkarna passerar i en mindre båt.
Det finns många regler kring passagerartrafik och hur man löser transportproblemet är något man ska grunna vidare på.
Eftersatt underhåll
Vi svänger in på sydsidan och hantverkarna står redo att lasta ur på bryggan i Nyhamnen. En hög med gammalt fasadvirke ligger vid stugan.
– Det är inte utruttet, men det var längesedan det fick någon målning, konstaterar Urban Nyberg.
Naturreservatet Storön ligger i världsarvets sydspets. Här finns höga klippor av flera hundra miljoner år gammal sandsten med ett lager av skyddande diabas ovanpå. Sprickor och gamla stenras bidrar till det dramatiska landskapet som sakta reser sig allt högre upp ur havet.
Vi passerar ett fågelrede. En andfamilj har valt att bädda sina gröna ägg i dun nära stigen. Föräldrarna syns dock inte till. Kanske såg de oss på håll och hoppas nu att vi ska lämna äggen ifred.
Vindskydd och eldplats
Blå punkter markerar stigarna på ön. Ganska snart kommer vi till ett vindskydd med en rejäl eldplats att samlas kring. De rustades upp för 15 år sedan av Norabygdens IK.
– De var i riktigt dåligt skick innan, säger Lennart Ramström och tillägger att allt som fixats på ön sedan 1990 har skett på initiativ av föreningarna i Nora, samtidigt som Länsstyrelsen varit bra på att stötta.
Han visar stigen genom granskogen till sjön, där det fram till 1800-talet fanns en gammal hamn. Den övergavs av fiskarna på grund av landhöjningen som snörde av inloppet.
Vi går förbi en liten, mörk byggnad med två bäddar som tillhört försvaret. Den går att använda till övernattning för den som vill. Det finns även ett utedass intill. Färskvatten saknas, så det är nödvändigt att ta med sig eget.
Ganska snart stöter vi på en betongbunker som troligen varit utsiktsplats. Öns historia handlar inte bara om fiske, försvaret har också lagt mycket tid och energi på ön. Den ligger strategiskt till för att skydda eventuella angrepp mot Hemsön och försvara inloppet till Ångermanälven.
När vi återvänder till Nyhamnen håller snickarna på att spika ribb för ytterpanelen.
Ett nytt plåttak ska läggas på det gamla och nya fönster ska monteras. Huset ska även rustas invändigt med nya golv, väggar och trätak samt köksskåp. Sjöboden kan hysa åtta personer, men är mer lämpad för fyra.
Storögubben uppenbarar sig
Vi skjuter ut båten från bryggan och färden tillbaka går på utsidan av ön. Till höger om båten syns bara havet och horisonten.
Till vänster bjuder Storön på fantastiska stenformationer av diabas och sandsten, och ganska snart syns Storögubben stumt blicka söderut.
Enligt gammal sed ska man slänga en silverslant i vattnet. Då kommer Storögubben att varna med en knackning i relingen om det är fara å färde.
Från havet ser man också det gamla inloppet till Gammhamnen, där stenar ligger upplagda som minne från kampen mot landhöjningen om att hålla passagen öppen. Man tvingades ge upp och viken blev en sjö som nu ligger två meter över havet.
Storöns växtlighet är också intressant. Än har jag inte sett gistvallarnas torrängsflora där näten förr hängdes på tork, gammelskogen öster om Insjön och den örtrika vegetationen som blommar i sänkor och på myrar.
Det finns all anledning att återvända till detta smultronställe, där världsarvet börjar på allvar.
Läs tidningen Framtid Nora här!
