Bokskrivandet går mot 100 000 tecken och slutet av boken är klar. Jag väntade mig inte att historien skulle börja sitt eget liv, men det gjorde den. Då fick jag göra om och vänta in sista meningen och där är jag nu.
Huvudpersonen har fått namnet Peter och här är en liten episod, tidigare i boken, när han lär känna sin pappa Gert under ett besök på hans jobb:
”De gick till ett omklädningsrum, tog på sig vita rockar, hårnät och ljusblå skoskydd. Sedan tryckte Gert på en knapp på väggen och en enorm golvlucka öppnade sig. Peter kände sig uppriktigt rädd när Gert pekade med hela handen mot trappen som ledde ner i mörkret och med bestämd röst sa:
”Du går först!”
Peter snubblade till på väg ner i ett mörklagt laboratorium. Hans hjärta slog snabbt och det kändes svårt att andas. När han tog det sista trappsteget kilade Gert förbi och vred om ett reglage som stängde plåtdörren bakom dem med en duns, samtidigt som belysningen tändes.
Plötsligt badade rummet i ett vitt, starkt, sken från lysrör som kastade en skimrande klarhet över en lokal, stor som ett parkeringshus.
Peter drog efter andan medan Gert fnissade.”
Jag tror att det här blir riktigt bra så småningom. Kanske lanseras boken nu i höst.