Under mellandagarna deltog jag i den årliga återvändarbasketen i Ådalshallen, Kramfors. Inför eventet var jag förväntansfull, men också drabbad av en krånglande vadmuskel och rejäl förkylning. Förväntningarna var därför låga, men detta ville jag för allt i världen inte missa!
Under början av 1980- och under 1990-talet var Kramfors Ådalens motor inom basketen. Här fanns hjältarna, kulturen och framgångarna. Visst fanns det basket innan och visst lever basketen än i dag, men under ett par decennier radades segrarna upp, sporten blommade ut och spelet nådde elitnivå. Kramfors började exportera talanger till elitserieklubbarna. Framgångarna grundlades av framförallt en person, Håkan Ohlin, som också tog initiativet till att basketen kom till Kramfors på 1970-talet.
Jag var också med och startade Kramfors BBK, innan klubben gick upp i Kramforsalliansen. Vi var ett mycket ungt gäng. Som 17-åring hörde jag till de äldre på planen. Trots att spelarmaterialet bestod av tonåringar tog vi oss upp i seriesystemet och blev snabbt etablerade i division två.
Framgångarna fortsatte i en högre division, men jag bytte inriktning och valde att lägga basketskorna på hyllan redan vid 22 års ålder, för att satsa på studier med målet att bli journalist. Under tiden spelades ännu mer basket i Kramfors och nya generationer visade sina talanger med ännu fler segrar.
Under helgens turnering och efterföljande relax och middag fick jag chansen att knyta kontakt med några av talangerna från resten av 1980-talet och 1990-talet och återse mina medspelare från starten.
Det känns fantastiskt att kamratandan, spelglädjen och skratten fortfarande bubblar fram när vi ses. Historierna är många och en del mustiga — kanske inte alltid rumsrena, men alltid hjärtliga. Det finns en värme inom basketen som aldrig går ur.
Greger Björklund är mannen bakom återvändarmatcherna och det är med stor tacksamhet gentemot honom, min gamle barndomskompis, jag skriver dessa rader.
Upplägget för i år, med 20 spelare till start, blev en inledande match med fyra fyraminutersperioder. För egen del kändes det stelt och ovant till en början och mitt lag, det blå, hamnade i underläge. Fantastiskt nog hängde vi i, vände och vann.
Därefter blev det tre mot tre-spel. Fem lag med fyra spelare i varje och jag hade turen att hamna med lysande, duktiga medspelare. Jag kände hur min krånglande vad blev bättre och bättre. Till och med skotten satt och vi vann alla fyra grundmatcher samt finalen.
Men det viktiga i återvändarbasketen är inte hur det går på planen, utan den fina känslan man tar med sig hem.
En känsla som håller i sig tills vi ses nästa gång.