Det känns i benen när man springer Härnö Trailspåret
Under helgen provade jag och min sambo att ta oss runt banan för Härnö Trail. Det blev 21 kilometer och 840 höjdmetrar då vi sprang, klättrade, gick och stannade till för utsikterna.
Eftersom banan frestar på (jag har ont i benen fortfarande, efter två dagar), kändes det som en god idé att stanna till emellanåt och beundra alla vyer. Det är obeskrivligt vackert här.
En röst på Facebook ger en bild av själva tävlingen, som går 29 september i år (2018):
”Ett väldigt lyckat och otroligt bra arrangerat lopp. Från parkeringen till alla funktionärer under hela tävlingen, information och märkning av bana och vätskepauserna mm. En surprise var att det var 80% klättring i stenskravel och mycket lite löpning men det var också en upplevelse. Vätskepauserna var perfekt placerade och lyx med så mycket att välja på. Det är man inte bortskämd med om man jämför med OCR -tävlingar i landet. Stor eloge till de funktionärer som matade mig med dextrosol på slutet. Tack för en väldigt bra tävling.”
Banan passerar många bergstoppar och den innebär också en rejäl hjärngympa. Man måste hela tiden vara uppmärksam på underlaget.
För mig, som gillar lopp av typen Berlin marathon, är Härnö Trail det motsatta. Det finns skaderisker med ett traillopp av det här slaget, så det gäller att ha skor med bra grepp och, framförallt, ögonen på skaft.
Mitt enda traillopp har varit Borgarloppet i Forsa, Hälsingland. Det erbjuder en två kilometer längre distans och innebär också en rejäl utmaning.
Men jämfört med Härnö Trail är det en promenad i parken. Jag har svårt att föreställa mig ett mer utmanande lopp inom rikets gränser på den här distansen.
Än så länge är det torrt i markerna, så årets upplaga kommer troligen inte att innehålla lika blöta partier som tidigare.
Här följer några bilder från spåret:
[envira-gallery id=”794″]