Under snabbdistanspasset är det fokus som gäller
Charmen med snabbdistanspasset, och den verkliga utmaningen, är att behålla fokus under hela tiden. Man kan faktiskt se på pulskurvan när tankarna vandrat iväg, när fokus brustit. För mig är det till exempel lätt att behålla pulsen uppför en backe, men på krönet vill jag gärna pusta ut, hämta andan. Då reagerar kroppen direkt med en fallande puls och det är bara att bita ihop och kämpa vidare med mjölksyra i benen.
Jag brukar ha en del knep för mig för att behålla ett positivt fokus. Just detta pass startar på början av Hornslandsvägen och går mot Lingarö. Mitt pass är onödigt långt, åtta kilometer. Man kan med fördel springa betydligt kortare och få bra effekt.
Första kilometern handlar mest om att hitta tempot som ska hålla hela vägen. Det går delvis på erfarenhet, men i uppvärmingen, vilket syns på pulsbilden, kör jag några fartökningar för att känna in dagsformen. Andra kilometern är knepigare, men också ett tidigt skede i passet och då brukar inte fokus vara ett problem.
Efter två kilometer brukar jag påminna mig om att det är halvvägs till vändpunkten och att det sedan bär hemåt.
De fyra kommande kilometrarna innebär en speciell utmaning. De är kuperade. Först uppför – där gäller det att fortsätta trycka på men inte för mycket så det blir för stor mjölksyreansamling. Samtidigt får man inte slå av på takten, då faller pulsen direkt.
Medelpulsen i det här passet prickade jag till 149, men som synes går den lite upp och ner hela tiden.
Efter uppförsbacken kommer en sträcka som är småkuperad, upp och ner, lite som på Djurgården i Stockholm. Där är det lätt att tappa fokus fram till vändningen. Variationen känns i benen.
Efter vändningen känns det mentalt lättare, men det börjar samlas ordentligt med mjölksyra låren och det är lätt att man börjar tänka negativt över vad man håller på med, men håll ut, det är snart över.
Nu låter det som att det går fort, men det gör det inte för mig. Men jag tror att känslan är densamma även för vinthundarna man ser på tävlingarna. Två kilometer efter vändningen brukar jag tänka att det bara är en fjärdedel kvar – det är nästan ingenting!
Mot slutet av passet finns det, trots ansträngningen, krafter kvar. Det är märkligt hur mycket det betyder för motivationen att se slutet. Här är mjölksyran kännbar och det är precis som det ska vara. Det känns som att det går väldigt tungt, men farten brukar faktiskt öka lite på slutet.
Skönast är dock känslan av att ha kommit i mål, att ha lyckats i strävan att genomföra ett tufft pass som förhoppningsvis ska ge en formförbättring. Eller, för folk i min ålder, hålla förfallet stången ett tag till.
Tanken med att springa på tröskelnivå, som snabbdistans handlar om, är att med tiden lyfta mjölksyratröskeln. Målet är att kunna hålla ett högre tempo utan att hamna i anaerobt (utan syre) arbete. På köpet sägs man också stärka den mentala kapaciteten.
Men det finns också andra fördelar, som förbättrad löpekonomi och att man lär sig hur mycket man faktiskt kan anstränga sig innan mjölksyran blir alltför jobbig.